1. Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord!
2. Vårt land är fattigt, skall så bli
för den, som guld begär.
En främling far oss stolt förbi -
men detta landet älska vi;
för oss med moar, fjäll och skär
ett guldland dock det är.
3. Vi älska våra strömmars brus
och våra bäckars språng,
den mörka skogens dystra sus,
vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
allt, allt, vad här som syn, som sång
vårt hjärta rört en gång.
4. Här striddes våra fäders strid
med tanke, svärd och plog,
här, här i klar som mulen tid,
med lycka hård, med lycka blid,
det finska folkets hjärta slog;
här bars, vad det fördrog.
5. O land, du tusen sjöars land,
där sång och trohet byggt,
där livets hav oss gett en strand,
vår forntids land, vår framtids land,
var för din fattigdom ej skyggt,
var fritt, var glatt, var tryggt!
6. Din blomning, sluten än i knopp,
skall mogna ur sitt tvång.
Se, ur vår kärlek skall gå opp
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp;
och högre klinga skall en gång
vår fosterländska sång!